Något som är sjukt irriterande med många av de personer som lever i denna stad, är deras rädsla för att möta andra, för dem icke kända, på gatan. Då menar jag inte när man går på stan och passerar 25 personer i sekunden, utan på mindre ofta folktomma gator. I kvarter och så vidare. 

 

Folk kommer där promenerandes och så fort deras skepnad börjar närma sig den andra personen, tittar man bestämt ner. Eller bort. Blicken är förfrusen i en sådan onaturlig ställning, som vem som helst kan genomskåda. Och förstå att den enbart beror på att den inte vill möta den andra personens blick. Hallå?! Hur farligt kan det vara egentligen. Hur extremt jobbigt är det att säga ett kort, men ack så trevligt, "hej". Eller ett leende. Det är liksom inga höga "krav" eller så, det handlar om att inte vara så otroligt tråkig och nonchalant. 

 

Det gör sjukt stor skillnad på ens uppfattning om personen, och personer som inte vågar möta min blick hamnar direkt på min patetisklista. Booyah, hårda bud.