Min älskade, underbara, fantastiska kisse finns inte hos mig längre.

Igår somnade han in i min famn vid 9-tiden. Jag hann precis gå upp och hålla honom, så dålig var han. Vi hade bestämt att vi skulle avliva honom under dagen, men att han fick somna in i lugn och ro, trygghet och här hemma kändes så mycket bättre. 

 

Mio gick med sjukdomen ovanligt länge, vilket visar vilken kämpe han var. Han var vår lilla upptäckare, alltid så nyfiken och full av bus. Han skulle alltid vara med överallt, så fort något nytt hände var han där och ville veta vad vi gjorde. Han var mer en hund än en katt. Och en underbar sådan.

 

Han var den mest speciella katt jag någonsin träffat, och jag är så ledsen att han inte fick bli mer än tre år och tre månader. Det är alldeles för kort för en katt som honom. Jag är så ledsen att världens mest levnadsglada katt får den värsta sjukdomen av dem alla. Jag är så ledsen att jag aldrig mer kommer kunna leka med min buse, aldrig mer kommer få somna med honom spinnandes jämte mig. Jag är så ledsen att han inte kommer att få förgylla mina dagar mer med sin pigga uppsyn, som alltid gör en så glad. 

 

Min fantastiska kisse finns inte här längre och det gör ont. Mina djur är mina familjemedlemmar, och betyder så mycket. Jag är så otroligt glad att jag fått ha min lilla skatt hos mig, men tiden gick alldeles för fort. 

Ingen kan vara gladare än mig just nu över min fotomani jag haft med mina katter. Jag har så otroligt många bilder på honom och det är jag så glad över. För nu är allt jag kan göra att minnas.♥

Jag önskar så att jag kunde få dig tillbaka.